Norge 2008, Regi: Nils Gaup (Sandrew)
Väckelsefolkets kamp mot överheten
Gaup gjorde grymma ”Vägvisaren” på 80-talet. Nu är han tillbaka i liknande trakter. Det är vintrigt och kargt och för en skåning som jag länns livet i norr avlägset på mer än ett sätt. Vi rör oss nämligen i sameland och filmen handlar just om samefolkets uppror mot brännsvinspräster och överhet 1852. Man vill kunna sköta om sina renhjordar och leva ett liv i stillhet. Lite förvirrande blir det dock när alla nordiska språk blandas. Men kommer man över sånt som Persbrandts stockholmska dialekt, inser man att detta är en viktig del av väckelsehistorien som nu berättas på film. Micke Nyqvist som Laestadius påminner oss om att laestadianismen inte bara var ytlig kamp mot djävulens långkalsonger (dvs flärd i form av gardiner i fönstren!) utan också sant motstånd mot superiet. Ja, att våga stå för sin övertygelse såväl innanför kyrkans väggar som utanför i det sociala livet.
Det är ofta spännande. Ett exempel är en ohyggligt stark avrättelsescen där personerna ifråga visar modet att formulera sin tro utanför kyrkans ”rätta” lära om Kristus. Med all önskvärd tydlighet pekar ”Kautokeino” på att Gud ibland tvingas verka utanför den organiserade religionens ramar. Till slut verkar även prästen tvivla på tingens ordning; Gaup tar alltså parti för ”väckelsefolket” – hjältarna som får rätt till slut…
Carl-Johan R Freed