USA 2009, Regi: Nora Ephron (Sony)
Matlagningskonst, kärlek & vänskap
En legendarisk matlagningsexpert från förr ger en modern frustrerad kontorsarbetare en ny smak i livet. Julia (Meryl Streep) lever med sin man som är utrikesplacerad i Paris på 1940- och 50-talet och där lär hon ut franska recept till sina amerikanska medsystrar. På 2000-talet i New York lever Julie som blir inspirerad av Julias kokkonst och kryddar till sitt eget tråkiga liv. På ett år ska hon ha tillagat alla Julias recept och dessutom bloggat om upplevelsen. Många läsare på nätet dras in i hennes utmaning – samtidigt som hon upplever en allt djupare närhet och själsliga band, till Julia som numera är gammal (fastän de aldrig har träffats).
Regissör Ephron är rom-com-mästarinnan med bl a ”Sömnlös i Seattle” och ”Du har mejl” på sin meritlista. Ephron är en av få kvinnliga auteurs med både skrivande, producerande och regisserande i sin hand. ”Julie & Julia” är ännu ett exempel i genren: kärlek och relationer som gestaltas genom förväxlingar och parallellhandlingar varvas denna gång med mycket mat: det är en fest för ögat men framför allt hur huvudpersonerna upplever rätterna. Som vanligt är köket en metafor för övriga livet.
Men jag har ett par invändningar: Streep är på gränsen till nervigt jobbig men blev ändå Oscarsnominerad. Hon är säkert porträttlik den ursprungliga Julia Child men vann inte statyetten, vilket var rättvist denna gång. Och vad handlar EGENTLIGEN filmen om? Det är en feel-good-film med många ingredienser som puttrar på, men känns splittrad till en början innan man börjat känna för karaktärerna. Kanske handlar den till syvende och sist om att finna sin mening och plats i tillvaron, att följa sin passion och sitt hjärta, vilket känns rätt tråkigt konventionellt.
Däremot är utförandet ganska originellt: klippen mellan då och nu, och hur personerna ”möts” genom maten skapar en speciell känsla. Fascinerande vad maten och ätandet tillsammans kan göra med oss, hur matbordet binder samman folk och relationer över kulturgränser. Inte blir det sämre av desserten som består av finfina klassiska New York-vyer som möter tjusiga Paris-miljöer. Ephron är ju expert på sådant. Hon gör att man genast vill åka dit (är filmen sponsrad av en turistbyrå?). Nåja, det är inget som fastnar men likt grytorna puttrar på och precis som en brakmiddag skänker lättsam njutning för stunden.
Carl-Johan R Freed