USA 2004, Regi: Charles Robert Carner (Paramount)
Att vara en Kristi efterföljare – på film & i verkligheten
Här får träda in i denne beryktade lärjunges liv, vilket i sig är ett intressant perspektiv; det brukar ju vara Jesus-gestalten som är i centrum! Men här har vi alltså en mänsklig utgångspunkt då en vanlig judisk medborgare försöker tolka de gudomliga handlingarna. Tesen som filmen framför är att Judas drivs av en passion för politisk, social, etisk och religiös förändring i dåtida Israel och gärna en samhällsförvandling med revolutionära förtecken. Men just därför missförstår han också Jesu Messias-intentioner. Judas blir en av de som står närmast Jesus men som samtidigt driver på mot politisk handling och uppror. Den positiva aspekten av denna vinkling är att Judas egentligen VILL något gott, han är den hängivne och överlåtne som djupast sett har en del goda motiv (om än uppblandade med själviskhet för att uppnå ära och status). Detta är en något annorlunda betoning än den sedvanliga tolkningen av evangelietexterna som vi är vana vid, då Judas gärna framställs som en ond förrädare med illasinnat uppsåt. Kanske var han bara till syvende och sist en besviken lärjunge som ville Guds rikes framgång – men på ett annat sätt än Gud tänkt?
Filmen om Judas liv är i alla fall tänkvärd och i stora stycken bibelförankrad, även om infallsvinkeln känns ny eller ovan. Här finns mycket som tål att tänkas på! Misslyckades Jesus med att träna denna lärjunge? Var går skärningspunkten mellan den fria viljan och Guds allsmäktiga förmåga att ingripa? Vilka ”metoder” använder vi idag när det gäller lärjungaträning? Hur hanterar vi avfall, tvivel och missförstånd? Vad gör vi av ”Judas-personligheter” som vill väl men hamnar fel när hettan övergår i förvirring?
”Judas” är – likt många av de habila TV-filmer som producerats de senaste tio åren – en fullt acceptabel spelfilm (om än inte en lysande klassiker!) En liten invändning bara: Tyvärr känns gestaltningen av Jesus – som så ofta – lite tafatt och mesig och alldeles för västerländsk. Visst; här är han inte stel utan mänskligt varm, han skrattar och är glad. Men ändå – varför tenderar porträtten av Jesus att bli alltför snälla och menlösa? En undfallande Frälsare stämmer ju inte med bilden i NT-texterna! m efterföljare med Kristus-likhet?
Carl-Johan R Freed