USA 2023, Regi: Jon Erwin & Brent McCorkle (Barfota productions)
En Jesus-rörelse i modern tid
Mycket har sagts och skrivits om denna film i kristna kretsar. På 1970-talet började man specifikt göra ”kristna” filmer. Klassiska exempel är ”Korset och stiletten” om frälsning och att lämna en gängkriminell livsstil, ”Som en tjuv om natten” om Jesu återkomst (och mycket skrämselpropaganda) ”och Jesus-filmer i slutet av årtiondet (såväl miniserien som brukat visas i påsktid på SVT och den kända missionsfilmen om Jesus). Av och till har detta fortsatt under 1980-talet och framåt – både när profana bolag sett en möjlighet att casha in på en religiöst lagd publik och när kristna eldsjälar foundraisat pengar till uppenbart kristna projekt. Ett exempel på undantag som ligger mitt emellan bred publikfriare och smalare hjärteprojekt med ett budskap, är Robert Duvalls ”Aposteln”.
Så har det fortsatt under hela 2000-talet med mycket varierande framgång för de mer specifikt kristna filmerna som verkar ha haft – i alla fall i Sverige – svårt att riktigt finna sin publik och målgrupp. Antingen har de varit alldeles för predikande eller så har de blivit för tama med ett nertonat budskap som inte tilltalar någon. Eller rätt och slätt och varit kassa i egenskap av att vara en dålig förklädnad inom thriller- och rysargenren. Bibelbiografier och Jesusfilmer har alltså varvats med familjedramer med ett kristet präglat budskap och en och annan actionvariant (mest uppenbart den katastrofala ”Left Behind”-serien). För egen del noterar jag att det numera ofta är enklare att hitta vad man kan beteckna som ”uppbygglig film” med visst kristet anslag bland indie- och independentfilmer – ofta gjorda utanför såväl Hollywood som de större kristna bolagen. Må det sedan vara en Cohen-brödernas ”O Brother, Where Art Thou”, en rivig musikdokumentär om Aretha Franklins gospelperiod eller mer profana dramafilmer men med ett upplyftande budskap.
”Jesus revolution” är faktiskt ett sentida undantag. En film som på flera sätt – i musik, foto, 70-talsstil, avslappnad atmosfär – borde kunna tilltala en bredare publik i sin berättelse om hur hippies i mängd blev frälsta i dåtida Jesus-rörelsen. Och samtidigt göra många kristna glada och stolta över att ”deras” historia berättas utan raljerande och ironi. Jag ska inte orda så mycket om händelseturerna kring Chuck Smith, Greg Laurie och Lonnie Frisbee och den efterföljande maktkampen och delvis tragiska fortsättningen med splittring och moraliska fadäser. Istället vill jag bara konstatera att det är välgörande att filmen fått gå en tid på svensk bio och överraska SF Filmstaden. Likaså att filmen kommer att finnas tillgänglig på streamingtjänster och kunna ses hemma eller i kyrkans ungdomsgrupp, studiecirkel, smågrupp eller Alpha-kurs. Vad gjorde att så många blev berörda av denne Jesus och hans helige Ande och blev anhängare tillsammans med så många andra? Hur kommer det sig att kyrkan fortsatt under dessa årtionden, överlevt och faktiskt vuxit till på många ställen? Och är det möjligt med en ny Jesus-revolution på 2020- och 2030-talet?
För undertecknad var filmen några gånger lite smetig och ytlig. Den följer dessutom ett givet strömlinjeformat mönster; visst försöker den vara ärlig men undviker ändå de råa, mörka djupen. Men detta sagt – tårarna rann gång på gång. Det var något barnsligt äkta över dopscenerna, gudstjänster där förstockade gubbar som omvänder sig och tar emot den nya väckelsen och hela den oförställda glädjen bland hippiesarna när de får uppleva Jesus. En påminnelse om när jag själv kom till radikal tro i början av 1990-talet i Kalifornien inom Vineyard (en av många förgreningar från denna andliga rörelse i Calvary Chapel.
Carl-Johan R Freed