USA 1973, Regi: Norman Jewison resp. Storbr 2000, Regi: Edward Gale (Universal)
Troget förlagan eller fritt berättat?
Under årens lopp har det gjorts många Jesus-filmer som i någon mån varit trogen Bibelsn berättelse eller åtminstone den bild vi har av Jesus-händelsen, dvs den mentala bild, de uppfattningar och den tradition som med tiden kommit att omgärda storyn om Jesus. Redan 1927 kom King of kings i stumfilmsversion av mästaren på filmspektakel, Cecil B. DeMille som senare gjordes i en ny talversion 1961 av vanvördige Nicholas Ray (vilket inte märktes så påtagligt i det färdiga resultatet). Ja, vördnadsfulla klassiker brukar man benämna många av dem. Vår svenske Max von Sydow hade den lite bleka huvudrollen i Mannen från Nasaret (USA 1965, Regi: George Stevens). Lång, med ett helighetsskimmer över sig, respektfull men kanske något tråkig och uddlös. Och kanske fungerar inte en lång, blond viking i huvudrollen som den mörke juden som räddade en hel värld riktigt, även om Max gör vad han kan. Fina Jesus från Nasaret ägnar jag en egen rubrik.
Men så har vi då också de versioner av Jesu liv, som inte i och för sig behöver vara mindre bibeltrogna än de föregående, men som ändå vågar ta upp svåra eller motsägelsefulla aspekter, vinkla annorlunda, ställa ”profana”, kritiska frågor utifrån eller som söker kontextualisera till nutid. Här tänker jag särskilt på Jesus Christ Superstar – två versioner av Andrew Lloyd Webbers succémusikal. Den tidiga versionen är den 70-talsflummiga varianten, där hippies och Jesus-folket möts i form av Jesu lärjungar till rockmusik i bakgrunden. Regissör Jewison är – precis som namnet antyder – av judisk börd, vilket möjligen ökar spänningarna en smula. Den nyare TV-versionen, som bygger på en modernare London-uppsättning, är mer TV-mässig, lite teatralisk och glassig – och ett slags uppdatering till 1990- och 2000-tal.
JCS har – till viss del med rätta – fått kritik i kristna led för att presentera en alltför mänskligt färgad Jesus-syn där liberala och humanistiska ideal fått (alltför) mycket svängrum. Det ligger något i kritiken; här tillåts kritik och tvivel, sökare får ställa sina frågor, hävdvunna uppfattningar ifrågasätts. Men samtidigt leder detta också lätt till att effekterna av Jesu försoningsdöd kommer i skymundan liksom uppståndelsen mest hamnar i bakgrunden. Samtidigt måste man beundra försöket att kontextualisera den urgamla Jesus-berättelsen till nutid och i långa stycken tycker jag nog att JCS är relativt trogen förlagan. Kanske är det så att det mest är vi fromma kristna som är rädda för att alltför mycket lyfta fram Jesu mänskliga sidor?! Kanske är det som med den konservativa kristenhetens förhållande till vår tids store Jesus-uttolkare, Jonas Gardell? Istället för att retirera av fromhet och rädsla, bör man snarare bli delaktig, ta det som är gott, slänga resten på skräphögen men hela tiden vara lyssnande och tydlig i en närvarande dialog! Nej, nu får jag akta mig för att predika… Se filmerna istället, diskutera och tyck till!
Carl-Johan R Freed