USA 2014, Regi: Christopher Nolan (Warner)
Science fiction med existentiella frågor
Jag tycker att science fiction-filmer rätt ofta är tradiga och sega. De känns inte sällan konstruerade och säger ofta mer om den tid de gjordes i än en förutsägelse om framtiden eller kommande rymdresor. Men ”Interstellar” fångar mitt intresse. Mycket för att den är gjord av smarte Christopher Nolan bakom filmer som ”Memento” och ”Inception”. Han vänder och vrider ständigt på våra begrepp om rum och tid. Ytterst mynnar varje film han gör – även ”Batman” – i en existentiell frågeställning: Vad innebär det att vara människa?
”Interstellar” frågar hur vi kan leva i en värld där teknikberoendet eskalerar för att till sist ta överhanden. Slutligen sugs själva jorden ut. I denna film har mänskligheten kommit till en punkt då man tvingas leta efter en ny värld eftersom jorden håller på att gå under. Men vi har själva satt igång utvecklingen (avvecklingen) och därför måste vi också själva skaffa lösningar. Ingen annan kan göra det åt oss, inte ens robotarna som vi skapat till vår avbild. I en passus kommer skillnaden mellan dom och oss fram: Eftersom robotarna inte kan känna rädsla har de heller ingen överlevnadsinstinkt. Därför kan de inte improvisera för att överleva.
Jag ser många andliga paralleller i ”Interstellar” till berättelsen om Guds rike. Men också den kristna skapelseteologin och den yttersta tidens frågeställning: Hur länge orkar vår jord bära utarmningen? Kyrkorna har lyft frågan många gånger de senaste decennierna. I skrivande stund (2015) genom det senaste klimatuppropet ”Act Now for Climate Justice”. ”Interstellar” går så pass långt i denna diskussion att den frågar om vi måste skaffa en ny värld. Och hur skulle det gå till? Kan man lita på att Gud gör det till slut? Eller tvärtom – tänk om det ändå är människans uppgift att lösa problemet och se till att vårda den värld vi trots allt har (och inte försöka fly till Mars)…
Carl-Johan R Freed