GIGANTEN & TROSFRÅGORNA
Om man ska skriva något om andliga eller existentiella filmer kan man knappast undgå att åtminstone ägna några rader åt Ingmar Bergman. Svenska ungdomar vet inte vem han är, populärkulturen vill inte kännas vid honom och medelålders svenssons har glömt honom. Men det är ett ofrånkomligt faktum – Ingmar Bergman har betytt oändligt mycket för svensk film under 1900-talet. Utomlands, inte minst i Europa och USA, är han en av våra absolut största exportsuccéer och en sann tio-i-topp-kändis. Men Sverige har aldrig riktigt erkänt honom, allt i god jantelagsanda. Nåväl, det som intresserar oss mest i dessa sammanhang är inte hans beskrivningar av barndom, ångest och neuroser, familjesammanbrott, konstnärens utanförskap eller brustna relationer. Nej, vi ska istället se lite på den delen av hans stora produktion som berör de större, existentiella frågorna!
Bergman växte upp i en prästfamilj. Som en röd tråd genom många av hans filmer löper frågan om Guds existens och natur, om människans syndaskuld och huruvida det finns förlåtelse samt föreställningarna om de eviga tingen. Det sjunde inseglet (1957) är ett tidigt exempel på detta. Filmen är ett mörkt drama som utspelar sig under medeltiden. Scenen där riddaren spelar schack med döden har blivit så klassisk att den numera personifierar sinnebilden för ”Döden” på film såväl som i många människors medvetande. ”Det sjunde inseglet”, med titel och tematik lånat från Johannes uppenbarelse, handlar om apokalyps, om dödsångest och skräck inför evigheten men också om religiös övertro, fanatism och ett magiskt tänkande. Djävulens öga (1960) är ett slags komedi om den ondes försök att med gammaldags erotik och åldersstigen romantik snärja en modern kvinna – men lyckas inte!
Strax efter följde det som, speciellt i USA, benämnts som Bergmans andliga trilogi. Han har på senare år själv bestämt hävdat att detta är en efterkonstruktion av folk som velat läsa in mer än han avsett. Man ska i sammanhanget inte glömma att 1960-talet var ett årtionde av intellektuell debatt för eller emot religion utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt. Positionering och ståndpunkter var viktiga att inta i ett ganska svartvitt debattklimat. Somliga har därför velat se Bergmans filmer som inlägg i den moderna diskussionen om tro och vetande i en sekulariserad tidsålder. Det intressanta med Bergman är att de flesta av hans filmer som berör existentiella tematan kan karaktäriseras som mångtydiga och dubbelbottnade. De är sällan rena apologier till trons försvar eller rena förnekelser utan mera av brottningskamper av en människa i process. Såsom i en spegel (1961) skulle i så fall vara den första i denna s k trilogi. Titeln alluderar på 1 Kor 13 och sammanhanget handlar om att skåda Gud – något som Bibeln endast utlovar fullt ut för de i den kommande tiden. Filmen handlar om galenskap och gudstro, att tro utan att veta, att fortsätta vara övertygad oavsett omständigheter och motbevis. Filmen handlar också om Guds identitet – om Gud finns, hurdan är då Gud? På denna följde Nattvardsgästerna (1963). Ett mycket laddat drama om landsortsprästen som kämpar med sin tro och sitt tvivel. Kyrkan är nästan helt tom men prästen följer sin devis: ”Vad som än händer så ska du alltid hålla och fullgöra din gudstjänst”. ”Nattvardsgästerna” diskuterar också kyrkans roll i ett alltmer sekulariserat samhälle, hur tvivlet tar överhanden, hur endast trosrester i form av traditioner och seder finns kvar – men också hur tron kan vara obändig och hur den oförnuftigt försöker överleva alla attacker. Härefter följde Tystnaden (1963). Ett mycket svårbegripligt drama som utspelar sig under en resa i ett avidentifierat Europa. Kanske är detta en bild över den identitetslösa, moderna världen där sammanhang är brutna och där relationen uppåt mot Gud, bakåt i historien och utåt mot omvärldens människor, är kapad? Filmen fick i alla fall stor genomslagskraft och när man idag, t ex i USA, diskuterar Guds närvaro eller frånvaro (Guds tystnad) så är det denna film man hänvisar till. Exempelvis har Woody Allen, med sin sekulariserade judiska bakgrund, ofta refererat till Bergmans tankar – och även skojat med dem, som det stora Bergman-fan han trots allt är.
Utan att närmare gå in i detaljer vill jag här också nämna Scener ur ett äktenskap (1973). Denna betydde oerhört mycket för debatten om vad äkta kärlek är, om den borgerliga medelklassens konventioner och frågan om ett livslångt, varaktigt äktenskap är möjligt eller om skilsmässa är att föredra. I viss mån kan man se ”Scener…” som ett avbräck mot den judisk-kristna traditionen om evig trohet, osv. Men å andra sidan var serien ett kanske nödvändigt korrektiv mot kärlekslösa relationer där likgiltigheten, ledan och t o m hatet fått grogrund men där parterna höll ihop för konvenansens eller barnens skull. Jag vill också nämna en personlig favorit, nämligen Höstsonaten (1978). I denna spelar Ingrid Bergman och Liv Ullmann mor och dotter som sent i livet möts för uppgörelser kring svek, frånvaro, längtan och försoning.
Vidare kan vi inte förbise det mästerliga avskedet Fanny och Alexander (1982). En lång släktkrönika där religionen och dess makt och inflytande har en avgörande roll. Här kontrasteras det judiska konstnärshemmets glädje och varma, röda färger med det lutherska prästhusets kyla och kala, vita väggar. En snedvriden, lagisk tro och en hämndgirig, straffande Gud som kräver offer, livslöshet och pedanteri ställs mot en livssyn, och kanske en Gud, som präglas av förlåtelse, godhet, kärlek, livsbejakelse och fantasi.
Under 1990- och 2000-talet gjordes ett antal filmer och serier av andra än Bergman själv men baserade på hans manus och böcker. I Den goda viljan (1991) har Bille August gjort ett finstämt porträtt av en prästs liv, hans ideal som möter verklighetens brustenhet, hans livsvillkor som krockar med tron. I Enskilda samtal (1996) har Liv Ullmann regisserat bl a Max von Sydow som spelar en präst. Frågor om själavård, prästerskapets villkor, Gudstron, ja livets mening när man blickar tillbaka på ålderns höst, tas upp. I Söndagsbarn (1992) har Bergmans son, Daniel, fått skildra pojken Pus barndomsminnen med sin prästpappa och andra familjemedlemmar. Alla dessa filmer kan i en eller annan mening sägas vara självbiografiska utifrån Ingmar Bergmans horisont.
Sammanfattningsvis; Bergmans existentiella teman är oftast mångtydiga och dubbelbottnade – varken apologier till trons försvar eller rena förnekelser utan mera av brottningskamper av en människa i process. Dock är det intressant att med åren skönja en allt högre grad av försoning i hans filmer – kanske en parallell till Bergmans personliga liv? Ingmar Bergman anses ofta som svår och otillgänglig. Men ur kristen synvinkel kan man inte förbise det faktum att han, likt ingen annan inom svensk film, i offentlighetens ljus brottats med Frälsaren och de stora livsfrågorna på ett seriöst sätt – bortom ytlighet, materialism och tillfälliga trender.
Bergman må vara en glömd eller föraktad regissör i vårt land (så också i kristna led). Men hans betydelse är omistlig. I långa stycken är han en mästerlig regissör rent dramatiskt och konstnärligt. Han har också haft enorm betydelse när det gäller viljan att söka skildra frågorna om Gud, eller Guds ”bortavaro”, under andra halvan av 1900-talet – i tider då dessa frågor ibland skuffats undan eller förlöjligats. Bergman är inte entydig i sina svar; ha må skifta från ateist till agnostiker till något slags kristen bekännelse. I allt har han varit modig i sina försök att beskriva den moderna människans trosfrågor och livsvillkor. Mitt i detta har han vågat vara privat då han blottat sina personliga troskamper och -kriser. Vem ska ta upp hans fallna mantel i svensk filmkultur i framtiden?
Carl-Johan R Freed