Filmer i påsktid – några reflektioner i Netflix-eran
Inför att jag skulle skriva några DVD-tips till Dagen i påsktid 2020, satte jag mig ner i lugn och ro för att kolla runt på webben efter nya påskfilmer att skriva om. Men istället för att fokusera på filmerna började jag fundera kring hur de visas och vad själva mediet gör med oss tittare.
Numera släpps regelbundet olika sorters filmer med anknytning till den kristna tron. Inte sällan med betoning på händelserna kring jul och påsk men också mer allmänt hållna om kristet influerade värderingar i vardagslivet. Annat var det förr. Då var nysläpp av ”kristna” filmer mer sällsynta. Under långa tider fick man hålla till godo med repriser av TV-serien från 1978, köra klassiska Jesus-filmen från 1979 ett varv till eller i värsta fall veva ”Som en tjuv om natten” ännu en gång och skrämma slag på fler ungdomar.
Så är det inte längre. Exempelvis har vi Netflix att tacka för att det produceras fler filmer på varierade teman. Det har också öppnats upp fler visningsfönster som t ex Youtube där filmerna göra tillgängliga för en bredare publik än kyrkans inre krets.
Så långt allt väl. Men samtidigt har känslan av ”happening” minskat. Det finns allt mindre att se fram emot och längta till. ”Allt” finns redan inom räckhåll oavsett om man stannar kvar i sängen eller slötittar på tåget hem. Det fanns en tid när det var en stor händelse om något ”kristet uppbyggligt” visades på biograferna och som senare släpptes på VHS och DVD.
Det är inte så många år sedan som kristna ganska mangrant kunde gå på bio för att visa sig solidarisk med en film som man av andliga eller etiska skäl fann värd att supporta. När t ex ”The Passion of the Christ” släpptes 2004 såg jag filmen i en smockfull biograf med ortodoxt kristna ungdomar på Heron City i Kungens Kurva. Den världsberömde Mel Gibson hade gjort en from Jesus-biografi. Visst tyckte vi olika om det myckna våldet men alla visade ändå välvilja mot Hollywoods distribution av en religiös film och det applåderades vid uppståndelsen. Riktigt samma känsla infinner sig sällan numera.
I takt med ökad tillgänglighet ser jag också en risk för urvattning av budskapet. Ungefär som när välmenande och nitiska bibelsällskap delar ut biblar urskillningslöst samtidigt som bokens värde paradoxalt nog riskerar att devalveras. Det säger sig självt att med den takt som Netflix producerar ny film idag blir kvaliteten skiftande och ojämn, något som givetvis påverkar även kristet präglade filmer. Detta förstärks – återigen – av att publiken bjuds in att slökolla på plattor och skärmar lite varstans. Filmer och serier rullas automatiskt upp framför våra ögon utan paus.
Vad gör allt detta med oss? Leder det ökade, lättillgängliga utbudet till en blaséartad hållning hos mig som tittare? Riskerar jag bli en slapp konsument snarare än en aktiv deltagare i en kulturell händelse? Och vad händer i långa loppet om kvaliteten fortsätter att minska? Vi kan jämföra 1950-talets stora Hollywood-produktioner för bioduken vars premiärer var en stor händelse men en färsk Netflix-produktion som ”Messiah” (omskriven i Dagen).
Självklart är det något positivt ur en demokratisk aspekt att fler kan titta och att vi fått en ökad valfrihet. Men ändå konstaterar många av mina kollegor bland kritiker och recensenter att något skaver. I fallet ”Messiah” är ju detta ett lovvärt försök att omplantera Kristushändelsen i modern mylla. Men känslan som flera delar är att historien är utdragen i det längsta och att tittarna riskerar trötta till slut. Antingen hoppar man över ett par avsnitt eller snabbspolar – om man inte helt sonika bara slutar titta. Och mönstret är likartat i många serier; en god premiss dras ut alltför länge i syfte att casha in.
Jag vill även skjuta in en annan aspekt. När jag och familjen för inte så länge sedan skippade C More-kanalerna och gick över till Netflix var jag förvånad. Jag tycker ärligt talat inte detta är en sådan guldgruva som många i dagligt tal slarvigt ger uttryck för när man säger: ”Allt finns på Netflix”. Det är en sanning med modifikation. Jag menar att vi istället för tänka ”Vad finns på Netflix att se?” och passivt låta utbudet styra, bör öva oss i att stanna och upp och först tänka: ”VAD vill jag se?”.
Allt oftare hör jag kollegor och vänner som blir besvikna över bortkastad tid. Därför efterlyser jag ett aktivt engagemang inte minst bland kristna tittare. Det har blivit lättare än någonsin att bara låta avsnitt efter avsnitt rulla. Som en av mina gamla konfirmander sa: ”Jag hinner inte ens bestämma mig för om jag ska se serien, förrän jag nästan omedvetet sett alla avsnitt och klockan är 04.00 på morgonen”. Vem har då bestämt vad jag ska se? Låt oss inte i frihetens namn luras att tro att vi själva väljer om tittandet egentligen är riggat.
Likaså tror jag det är viktigt att fortsätta komplettera de breda betalkanalerna med DVD, andra TV- och filmkanaler osv. för att komma åt de där riktiga guldkornen. Man kan jämföra med bokpockethyllorna vid tågstationerna. Förlagen har av kommersiella skäl valt ut ett 50-tal titlar att välja bland. Varför inte anlita bibliotekens tjänster och låta en helt ny värld öppna sig?
Eller jämför med Spotify. Det är värt att notera en motreaktion. Vinylskivan förutspåddes en totaldöd men saligen avsomnad uppväcktes den otippat från de döda för bara ett par år sedan. Och köparna är ofta unga. Kanske håller fler och fler på att trötta på det styrda utbudet och istället på egen hand söka sig nya, breda vägar för sin kulturkonsumtion. Redan nu pekar filmkännare i USA på att filmbolag förbehåller exklusivt material till DVD-boxar som man aktivt får leta upp och betala för och som inte finns tillgängliga för gemene man.
Vi kan alltså både tacka och kritisera Netflix-kulturen. Men till syvende och sist är det vi själva som måste lära oss att aktivt välja – och välja bort. Egentligen är det ingen som tvingar oss att likt zombies fortsätta följa en serie när man promenerar hemåt med mobiltelefonen i handen. Som människa har jag förmåga att vägra vara en robot som konsumerar vad andra vill att jag ska se. Jag är inte på något sätt emot våra kära mobiltelefoner eller plattor. Mina barn har installerat en app för screen time och jag leder dessvärre familjeligan. Men det jag efterlyser är fortsatt reflektion som leder till aktiva val. Att planera in ett gemensamt tittande med familjen utan att ha en mobil bredvid. Att fortfarande gå på bio med vänner och få en helgjuten upplevelse som kan skapa förundran över filmmagin.
Jag tror att vi kommit till en punkt där vi ännu mer måste reflektera över både vad jag ser (kvalitet) och hur mycket tid det tar (kvantitet). Vi behöver öva upp vår urskiljningsförmåga. ”Ert ja ska vara ett ja och ert nej ska vara ett nej” var det en man som sa. Möjligen går det att översätta med att ”Ja, detta vill jag verkligen se” eller ”Nej, jag stänger ner appen direkt”.
För fortsatt reflektion rekommenderar jag en bok av Sissela Nutley: ”Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom”, Natur & kultur 2019 om vad mobilerna och apparna gör med våra hjärnor och våra liv.
Jag avslutar med det jag tänkt börja med: några filmer i påsktid – på DVD, nätet och andra sätt. Håll till godo!
The Life of Jesus Christ, USA 2011, Regi: Bruce Neibaur (Youtube)
Bygger på en TV-serie som också redigerats som en långfilm. När jag såg den på Youtube trodde jag att det var ”Son of God” (USA 2014, Fox) i regi av Christopher Spencer som bl.a. gjort en omtalad dokumentär om Waco-sekten. Men mot slutet visade det sig till min förvåning att titel och innehåll inte riktigt stämde överens. Istället fick jag en snarlik variant producerad av mormonerna, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga. Det märkliga är att jag inte reagerade och upptäckte inte detta förrän vid eftertexterna. Jag kollade därför upp den lite extra och såg att den faktiskt byggde på King James version av Bibeln.
Jag har reflekterat över detta i efterhand. Inser att jag som i grunden är pastor och teolog faktiskt inte förrän efter 2 timmar och 50 minuter upptäckte att ett icke-traditionellt kristet samfund åt sekthållet låg bakom en uppbyggelsefilm på nätet som jag hade god behållning av. Hur mycket svårare är det då inte för gemene man att avgöra? Kanske för att det är traditionellt förpackat och klassiskt berättande med bibelordsrecitation. Vana Jesus-filmstittare känner igen sig.
Vet dock inte vad denna version tillför mer än att vara ännu en gestaltning av Jesus-händelsen. Men kanske är just detta meningen; att texten i maklig takt får sjunka in ackompanjerad av bilderna. Jag måste säga att det hela tiden kändes som att den var producerad av ett vanligt kristet bolag i syfte att ge bibelbaserad undervisning. Till syvende och sist känns den därför som ett ok komplement till andra varianter, varken bättre eller sämre. Tempot är dock i långsammaste laget – och liksom lärjungarna som somnade i Getsemane finns det en risk för uttröttning också för tittaren. Se den gärna själv och bedöm om du märker några teologiska skillnader. Hur som helst är det en viktig lärdom att kolla upp i förväg vad man tittar på.
Full of Grace, USA 2015, Regi: Andrew Hyatt (Netflix)
Som titeln skvallrar om är detta en film om jungfru Maria. I stilen påminner den mer om filmmakaren Terrence Malicks filosofiska filmer än kraftfulla ”The Passion of the Christ” av Mel Gibson. Det vill säga lite långsamt berättande med poetiska och reflekterande dialoger snarare än handling och action.
På imdb.com står det: ”Andrew Hyatt’s passion is in the creation of content that is deeply personal, seeking to tell stories that delve deeper into the drama of the human condition. Exploring good and evil, truth and beauty.” Och det stämmer gott med vad regissören velat få fram i filminnehållet. Betoningen sker på ett liv i Kristi efterföljd. Olika aspekter av kristet lärjungaskap och en utmaning att följa Honom också idag med grund i Marias eget liv. Det handlar om tro och tjänande. Och då spelar det ingen roll om man är en ung kvinna från en enkel bakgrund, en ödmjuk person ”som ingen räknar med”.
Manuset utgår från en del profetiska GT-perspektiv som får sin fullbordan i NT. En del bibelcitat är omformulerade men är sanna i sin andemening. Det fungerar över förväntan. Ett exempel: ”Något av det största undret Gud har gjort är att tillåta hål i våra hjärtan – hål som bara HAN kan fylla”. Men vi har också direkta citat som ”Inget är omöjligt för Gud”. Filmen landar till slut i Matteus 28 om att Jesus själv är med oss till tidens slut och att inte minst Marias föredöme kommer att leva kvar ända in i våra dagar. Visst är det ett typiskt katolskt perspektiv men en djupt andlig och värdefull lektion för oss alla oavsett samfund.
Extra intressant tycker jag det är att reflektera över Marias tänkta moders- och apostlaroll i den tidiga kyrkan – något som protestanter sällan funderar kring. Inte minst skildras här Marias fina, andliga samtal med Petrus om det fortsatta bygget av Kristi församling. Soundtrack-musiken är från en annan kvinnlig, kristen visionär: Hildegard av Bingen.
Paul, Apostle of Christ, USA 2018, Regi: Andrew Hyatt (Universal)
Protestanterna anklagar ibland katolikerna för att ha infört Maria som den fjärde personen i treenigheten. Men då svarar de bara: ”Samma sak som ni gjort med Paulus då”. Och i detta finns en poäng. Om Katolska kyrkan ibland hamnat galet i sin vördnad för Maria, så måste man som protestant erkänna att det stundom förekommit ett osunt upphöjande av Paulus. Att istället för att fråga ”WWJD?”, dvs ”Vad skulle Jesus ha gjort?” så har många sagt: ”Så säger Paulus”.
Nåväl, låt oss konstatera att Jesus Kristus är enda vägen till Gud men att vi behöver helgon och föredömen som banat väg för vår efterföljelse. Somliga av dessa är beskrivna i Bibeln, andra finns i kyrkohistorien och en del lever bland oss idag. Och vi kommer varken ifrån Maria eller Paulus. Intressant att det därför är samme regissör med samma berättarstil här som Maria-filmen ovan. Fokus är alltså inte på Kristus själv utan på vad som hände den store aposteln i den tidiga kristna traditionen, hur denne tolkar Jesus-händelsen och ser sin uppgift i ljuset av detta. Lite symptomatiskt är det också att ”Full of grace” inte släppts på DVD i det protestantiska Sverige medan ”Paul” kom på DVD i den kristna webbhandeln ganska omgående. Kanske för att den ändå blev lite av en snackis i något slags ”The Passion”-efterföljd vilket förstärktes av att Jim Caviezel är med i båda filmerna.
Återigen möts vi av ett ganska långsamt, reflekterande berättande med poetiska inslag. Här flyter inget blod, det kryllar inte av action utan det är mycket funderingar från Paulus och medarbetarna kring hur man ska gestalta tro, liv och tjänst. Och det är ganska fascinerande att följa en åldrande persons tillbakablickar i tjänsten för Herren. Hans stora önskan är att verket ska gå vidare via nästa generation genom en hållbar kyrka som sprider evangeliet. Rätt långt från mina egna föreställningar där den något yngre Paulus hetlevrat och relativt nyomvänd utlägger Jesu ord i sina brev. Jag tänker att det KAN ha gått till ungefär så här. Men det är nog inte riktigt så de flesta av oss tänker sig Pauli liv från omvändelsen på Damaskus-vägen till resorna runt Medelhavet i missionens tjänst och det troliga slutet i Rom.
Det är välspelat och engagerande om än inte djupt gripande. Allra bäst är kanske slutklämmen och tillägnan till alla som blivit förföljda för sin tros skull. Vi påminns om Open Doors arbete bland utsatta kristna och konvertitsituationen på hemmaplan. På så sätt blir Paulus liv aktuellt än idag sedd med nya, fräscha glasögon. Jag kan väl inflika att varken filmen om Maria eller Paulus är något för en yngre tittarskara mest för att det långsamma tempot nog gör att de riskerar få fördomarna bekräftade att bibelberättelserna kan vara ”tråkiga”.
/Carl-Johan R Freed