DECEMBER – LJUVA DECEMBER!
Inför varje julmånad översvämmas marknaden av hypersentimentala filmer med anknytning till julen. En del är bra, med ett budskap som kan vara mer eller mindre kristet. Andra är också sevärda men utan något större djup i förutom de allmänna anspelningarna på julkänslor som snällhet eller värderingar som att tänka på de fattiga. Andra är bara rakt genom falska och beräknande. Vissa filmer är i egentlig mening inga ”julfilmer” utan använder mer säsongen som ett slags bakgrund för att t ex berätta en romantisk historia.
Visst kan man, speciellt för barnen, välja Ett päron till farsa firar jul (National Lampoon’s Christmas Vacation, USA 1989, Regi: Jeremiah S. Chechik, Warner med Chevy Chase som vild, julgalen pappa (en av de roligare i serien). Eller Ensam hemma (Home Alone, USA 1990, Regi: Chris Columbus, SF Fox) om vildbattingen som lämnas kvar i hemmet inför stora julhelgen. Visst kan man få tag på White Christmas (USA 1954, Regi: Michael Curtiz, Paramount) med Bing Crosby eller Miraklet i New York (Miracle on the 34th Street, USA 1947, Regi: George Seaton, SF Fox) för att blidka de äldre med lite julnostalgi, klassiska sånger och frågan om tomtens riktiga identitet. Och visst kan man, för att smöra för föräldrarna, hyra Falling in love (USA 1984, Regi: Ulu Grosbard, Paramount) med Meryl Streep och Robert De Niro om en kärleksromans med julen som bakgrundsfond. Eller varför inte de otaliga TV- och filmversionerna av Dickens Scrooge om den girige snåljåpen vars hjärta tvingas vekna just till jul. Och visst kan man hyra The Nightmare Before Christmas (USA 1993, Regi: Henry Selick, Disney), den fantasifulla och lite skräckinjagande Tim Burton-producerade historien, eller Grinchen – Julen är stulen (How the Grinch Stole Christmas, USA 2000, Regi: Ron Howard, Universal) om det läskiga julhatande monstret i Jim Carreys gestalt – allt för att lugna tonåringarna.
Men om man bara ska välja en enda ”typisk” julfilm som alla ska tvingas se, så är det följande gamla, svartvita film! Livet är underbart är ett drama från 1946 i regi av Frank Capra och ska inte förväxlas med Roberto Benignis italienska dramakomedi från 1997 om att överleva koncentrationslägren. Capra var en regissör som på 1930- och 40-talen främst var närmast expert på att göra kristet färgade melodramer. Ofta stod den ”lilla” människan i centrum, hon som tvingas föra en kamp mot systemet, må det sedan vara dumma politiker eller storstadsmentalitetens avigsidor. Förvisso var dessa ofta kryddade med hypersentimentala övertoner men alltid med ett uppbyggligt budskap och allmänmänskliga teman som alla kunde känna igen sig i. Kanske är detta några av anledningarna till att Capras filmer visas fortfarande och älskas av en månghövdad publik ännu? Läs mer under en särskild rubrik – jag tycker att filmen förtjänar en egen avdelning! Inte för inte har ”Livet är underbart” i USA blivit en nästan lika stark jultradition som någonsin ”Kalle Ankas julafton” här hemma i Sverige – fast skillnaden ligger i att den förra predikar med substans om hopp, tro och människans längtan efter det goda medan den senare predikar om – ja, vad då egentligen?
För barnen kan jag t ex rekommendera Skönheten & odjuret – Den förtrollade julen (Beauty and the Beast – The Enchanted Christmas, USA 1997, Regi: Andy Knight, Buena Vista). Uppföljare till stora framgångar är sällan något att hänga i julgranen. Detta till trots har Disney-folket ibland lyckats få till ganska sevärda ”tvåor”. Ett sådant exempel är den andra filmen om Belle som är fast hos odjuret på slottet. Hon vill fira en högtid i kärlekens och godhetens tecken. Så icke husets herre; han vill helst glömma julen eftersom dess budskap påminner honom om smärtan över vad han lämnat bakom sig. ”Den förtrollade julen” håller inte lika hög standard på animation, sånger och intrig som den Oscarsvinnande ettan. Ändå är den förvånansvärt underhållande – och full av julstämning. Mot slutet kommer jag dessutom på mig själv med att tycka att odjuret påminner ganska mycket om nutida svenska rektorer som vill förbjuda vissa aspekter av det traditionella julfirandet…
Carl-Johan R Freed
P.S. Och så kan man ju alltid se någon av alla Jesus-filmer som finns…