Danmark 1998, Regi: Thomas Vinterberg (Triangelfilm)
Övergrepp & uppgörelser
En av de tidigare s k dogma-filmerna som släpptes var Thomas Vinterbergs omtalade, och omdiskuterade, ”Festen”. Lars von Triers dogma-manifest kan man ha olika åsikter om, speciellt som det har visat sig att han själv inte har följt sina egna dogmer om enkelhet och naturlighet. Många tittare, inklusive undertecknad, har många gånger blivit rätt irriterade över sådant som skakig kameraföring eller sökt historieberättande. Men ”Festen” är en av de absolut bästa s k dogma-filmerna – både berättar- och formmässigt.
Vi får följa en stor familj som är på väg ut på landet till en tjusig herrgård. Man ska fira ”storpappans” 60-årsdag. Barnen med familjer och olika släktingar samlas till den stora Festen. Men stämningen är tryckt, något explosivt ligger i luften. Allt avslöjas vid den stora middagen när en av sönerna ska hålla tal till fadern…
”Festen” är mycket stark och emotionellt laddad. Jag bör nog utfärda en varning för känsliga tittare. Egentligen borde jag inte avslöja filmens tematik, eftersom detta är en stor del av själva poängen som avslöjas steg för steg i en smärtsam process. Men det går nästan inte att skriva något om en så berörande film utan att gå in på det mest väsentliga. Det visar sig att pappan, som alla beundrat och hållit av, har begått hemska övergrepp på sina barn. Vi får följa uppgörelsen mellan fäder och barn och de känslor av chock, förnekelse, ilska, sorg och bestörtning som följer.
”Festen” är sällsamt välspelad och det danska språket har aldrig varit mer till sin fördel. Den är – för att vara en dogma-film – snyggt gjord. Men fokuset är ändå själv laddningen i temat, urskickligt berättat – med ett osentimentalt och realistiskt, men lite tråkigt, slut. ”Festen” påverkar, griper tag och lämnar ingen berörd. Men, som sagt, en varning för starka scener som kan uppröra och röra om i tittarens liv.
Carl-Johan R Freed