Sverige 2015, Regi: Hannes Holm (Nordisk film)
Tillsammans är man mindre ensam
Vad mer finns att säga om Fredrik Backmans bok som blev den film som höjde ett sämre bioår i Sverige under julhelgen 2015? Alla har vi mött denne typ, surgrannen som vet hur allt ska vara. Som är bitter på livet och ser till att andra inte heller har så roligt (definitivt inte roligare än han har det i alla fall!). Och att reglerna följs, för annars…
Rolf Lassgård spelar Ove som vi efterhand förstår varit med om ett och annat. Han blev friställd från fabriken (“Vill du inte prova på nya möjligheter att utveckla dig?”) och förlorade sin hustru i sjukdom (men tröstar sig varje vecka med att gå till hennes grav med blommor och prata av sig – för några barn fick de aldrig). Men så en dag – när Ove tycker att det är nog, nu får det vara slut – så flyttar en invandrarkvinna in med sin familj som grannar. Först tycker Ove att hon gör livet surt för honom och hela kvarteret. Men efter hand, utan att han riktigt märker det, så blir hon en räddande ängel genom att låta Ove få en ny uppgift i livet.
En strålande film om att känna sig behövd, att livet måste ha en mening om så bara i det lilla. Människan lever inte efter regler och förordningar endast. Vi behöver en nästa för att tala med Martin Bubers “Jag-du”-relation. Eller – för att travestera Luther – så längtar vi efter att sluta vara inkrökta i oss själva och istället få ingå i något större. Här finns en viktig profetisk känga mot den svenska individualismen. Den ultimata friheten är inte att vara oberoende av någon annan. Säkert omedvetet predikar manusförfattarna ett slags gemenskapens och människovärdets evangelium. Kanske därför som såväl bokförlaga som film gick hem ordentligt i stugorna? Och för en gångs skull levererar filmatiseringen på i princip samma nivå som boken. Heja Ove!
Carl-Johan R Freed