Sverige 1982, Regi: Hans Alfredson (SF)
Dies irae – om Guds vrede & människors vedergällning
1982 chockade Hasse Alfredson publiken. Den rundkindade, gladlynte skåningen, som med Tage Danielsson som vapendragare, hade i årtionden underhållit svenska folket med sina Lindeman-gubbar, revyer och annat. Nu valde han att göra en ovanligt mörk film, ett fullödigt drama utan satir och humor.
”Den enfaldige mördaren” bygger på en roman av Alfredson själv, ”En ond man”. Enligt författaren baseras den på verklighetsförankrade skrönor om en herrgårdsägare i Skåne i början av förra seklet. Girig och grym blev han känd i bygden för sina olater. Det berättas (allt enligt Alfredson) att mannen mot slutet av sitt liv blev så rädd att förmögenheten skulle gå förlorad, eftersom han inte hade några arvtagare, att han helt isolerade sig. Han hittades senare död, liggandes på kökssoffan. På magen låg alla hans pengar som han höll i hårt och runt omkring och på honom själv gick hönorna och pickade…
Nu är detta mera en bakgrundsteckning till själva filmen eftersom dessa inslag inte finns med. Stellan Skarsgård spelar drängen som får jobb på gården. Han är efterbliven och harmynt och blir utnyttjad. Dessutom ser han hur andra far illa och bestämmer sig till slut för att ge sig ut på ett hämndens uppdrag…
Filmen är något av det bästa som kommit från Sverige. Varför?
1) Välspelat! Att göra en cast against type och rollbesätta Hans Alfredson, den snälle, fryntlige och glade skåningen som ondskan själv är närmast chockartat effektivt, ja ett genidrag. Även Skarsgård och övriga ensemblen är lysande.
2) Enskilda minnesvärda scener! Helt oförglömlig – en genial studie i ondskans meningslösa mekanismer med mycket små medel – är scenen då Nisse Ahlrots dräng kommer in till godsägaren. Han ska, lagom till jul, betala tillbaka sin skuld av sina surt förvärvade pengar men ber om uppskov med resterande pengar – det är ju trots allt jul… Alfredsons rollfigur vägrar naturligtvis. En annan scen – om vedergällningens principer utifrån ”öga för öga, tand för tand” – är när Skarsgårds karaktär får ett bud från ovan. En scen komplett med änglavingar, ett klassiskt requiem i bakgrunden och med ekon av domedagen när drängen skrider till verket.
3) En bra historia, skickligt iscensatt! Allmängiltiga teman om kärlek, ondska, hämnd och upprättelse är invävda i en annars rätt okomplicerad historia. Dessutom är det snyggt fotograferat i Skåne.
”Den enfaldige mördaren” är en svensk klassiker! Den bara måste ses, inte minst för Alfredsons insats, både framför och bakom kameran. Men också för den lysande studien i ondska och vad som kan eller inte kan göras för att bekämpa detta onda!
Carl-Johan R Freed