UR DEN LILLA MÄNNISKANS PERSPEKTIV!
Termen ”socialrealism” myntades på 1960-talet. Något föraktfullt och nedlåtande började man också tala om ”diskbänksrealism”. Många filmer var så verklighetsförankrade att de liknade gemene mans vardagsliv så till den grad att de skulle kunna vara filmade hemma i köket hos vem som helst. Men genren förnyade sig och överlevde.
På 60-talet började många filmare vända sig mot hollywoodsk glättighet och verklighetsflykt till en fiktiv underhållningsvärld. Dessa regissörer ville istället göra så verklighetstrogen film som möjligt, film som beskrev vardagen hos vanliga människor. Man letade gärna upp autentiska miljöer, filmade i svartvitt utan en massa dekor och effekter. Inte sällan tillsatte man okända aktörer eller rent av icke-professionella.
Denna tradition har fått ett uppsving och upplevt ett slags renässans på 1990- och 2000-talet. Ur kristen synpunkt är många av dessa filmer viktiga. Dels därför att de beskriver den lilla människans kamp mot stora och små bekymmer och dels därför att de ofta, i motsats till mycket postmodern film, uppmanar till en förändring av rådande tillstånd. De tar hänsyn till dem som Jesus också tilltalade (änkan, den fattige, de föräldralöse, horor, drinkare och andra syndare…) och predikar ofta om ett hopp och en framtid. Det problematiska kan väl ligga i att somliga filmer ändå tenderar till att hamna i misströstans och hopplöshetens dy alternativt alltför oförblommerat predikar ett marxistiskt eller vänsterradikalt evangelium.
Några fina exempel! Brassed Off (Storbr/USA 1996, Regi: Mark Herman, Atlantic) handlar om gruvarbetare vars stora glädje – bland alla nedläggningshot – är sin mässingsorkester. Billy Elliot har vi skrivit om tidigare. Allt eller inget (Storbr/USA 1997, Regi: Peter Cattaneo, SF/Fox) är ytterligare ett fint exempel. Här har ett gäng arbetslösa män fått idén att klä av sig kläderna, att bli ett slags manliga strippor – allt i ett desperat, och roligt, försök att håva in pengar på något sätt i nedskärningarnas tider. Ett annat exempel, som i alla fall tangerar genren är Shooting Fish (Storbr 1997, Regi: Stefan Schwartz, Sandrews). Håll också utkik efter regissörsnamn som Mike Leigh och, speciellt, Ken Loach. Båda har gjort – och fortsätter att göra – ett gäng underbara, realistiska men ändå varma och tilltalande filmer om människor som du och jag. De flesta av deras filmer har inte blivit några gigantiska kassasuccéer men är filmer med ett socio-politiskt patos och ett angeläget budskap för både hjärna och hjärta! Speciellt roligt är det att flera filmer inom denna genre på senare ändå blivit någorlunda publikframgångar – man KAN alltså förena ett seriöst tema och ett lidelsefullt samhällsengagemang med viss kommersiell framgång!
Carl-Johan R Freed