USA 2010, Regi: Derek Cianfrance (SF)
Bräckliga relationsbyggen i modern tid
Ibland gör amerikanarna något oväntat. Långt bortom Hollywoods blockbuster-filmer produceras från tid till annan små pärlor. Levande karaktärer i äkta berättelser från verkligheten som vågar beröra på djupet och inte per automatik målar livet i grälla pastellfärger. ”Blue Valentine” är en sådan film. Lite som John Cassavetes råa dramer som slår huvudet rakt på spiken. Independentfilmerna har tack och lov fått en renässans på senare år. Det har nästan blivit kultstatus för stjärnor att varva storfilmer med enklare produktioner som talar tilll hjärtat.
Ryan Gosling och Michelle Williams spelar paret som bor i en förort till New York – till synes lyckliga och nöjda. Men med tiden tappar de bort varandra och glider isär. Det som en gång band dem ihop är borta. Vad är kvar av deras kärlek och liv tillsammans? Närgånget och inträngande om när romantiken nästan omedvetet ebbar ut. Det behöver inte alltid vara otrohet, övergrepp, missbruk eller yttre faktorer inblandat. Ibland är det helt enkelt spröda trådar som brister när känslor och tillit rinner bort. Somliga lappar ihop sitt förhållande. Men andra gånger…
”Blue Valentine” känns som en pendang till balladen ”Tusen bitar”. Hur får vi relationer som består i vår tid? Hur kan man lita på kärleken när känslorna så lätt försvinner? Måste man inte bygga sin relation på en annan grund? Någonstans anar jag en kritik mot den borgerliga och romantiserade versionen av kärlek och äktenskap som äter upp sig själv eller sprängs inifrån. Allt kraschar men ändå tvingas man sörja för den gemensamma livsfrukten, barnen, som finns kvar. Det här är starkt, och det är svårt att inte svepas med.
Carl-Johan R Freed