Storbritannien 2000, Regi: Stephen Daldry (Universal)
Pappa & son-relationen
Filmen utspelas i 1980-talets England präglat av de stora gruvstrejkerna. 11-årige Billy har mist sin mamma och växer upp i en karg och tuff miljö. Pappan och brodern kämpar för att behålla sina arbeten. Drömmaren Billy i sin tur kämpar med sin boxning på fritiden. Det går uselt ända tills han en dag, mest på skoj, råkar prova på balett. Naturligtvis ses inte detta med blida ögon av omgivningen (”Balett är ju bara för flickor”). Men Billy fortsätter och snart visar han sig vara en dansör med talang…
Den som inte berörs av denna underbart gripande film måste ha ett hjärta av sten. Det unga fyndet Jamie Bell, som spelar pojken, är helt enkelt otrolig. Miljön är träffsäkert skildrad, filmen är kryddad med utmärkt musik och alla medverkande är naturbegåvningar.
”Billy Elliot” är kanske inte i första hand en film om manligt och kvinnligt, om roller och att bryta sig ur dem. Inte heller ligger klassbarriärer och arbetarnas vardag direkt i fokus. Snarare är det en berättelse om kamp och överlevnad, om att bli fri och finna sin värdighet som människa. Med undantag för något onödigt ”politiskt korrekt” inslag, kan man från djupet stämma in i och känna med den unge pojken som äntligen finner en mening i livet. Att det sedan blev baletten som hjälper Billy att uttrycka sig är nog mer en tillfällighet.
Speciellt värmande är scenerna mellan far och son. En generation unga män har växt upp utan pappor och vant sig vid bilden av frånvarande fäder, även i skildringarna på filmduken. Därför kan säkert många identifiera sig med sonens glädje när fadern steg för steg förändras och börjar bejaka sin son. Denna upprättade relation är vansinnigt starkt porträtterad och vi hör profeten Malakis ord i bakhuvudet om att fädernas hjärtan ska vändas till barnen och barnens hjärtan till sina fäder…
Carl-Johan & Ingela Freed