The Chronicles of Narnia – The Witch, the Lion and the Wardrobe, USA 2005, Regi: Andrew Adamson (Disney)
Aslan = lejonet av Juda i fantasytappning?
Efter en tecknad version och en annan gjord för TV så kom då äntligen den stora bioversionen med rejält tilltagen budget! Låt oss säga det med en gång: Filmen är trogen CS Lewis förlaga; man blir knappast besviken. För många som är uppväxta med Narnia-serien väcker filmen minnen och nostalgiska känslor. För andra som inte läst böckerna blir filmens föreställningsvärld en ny bekantskap. Just därför kan det för den oinvigde kännas som att manuset försöker klämma in lite väl mycket på speltiden (2h 21min). Exempelvis kan många personer och figurer kännas nya och okända för den icke Narnia-invigde just för att de alltför hastigt eller ytligt introduceras. Filmen förutsätter med andra ord att publiken har läst böckerna och vet vem som är vem. Att ha läst Lewis bokserie tidigare är alltså en fördel (Carl-Johan, som inte läst böckerna ännu, upplevde det som klart upplysande att få möjligheten att se filmen en andra gång. Mycket klarnade och det evangeliska mönstret framträdde ännu tydligare vid andra titten – mycket tack vare att tittarens energi inte behövde gå ut på att koncentrera sig på att lära känna nya rollkaraktärer eller förstå Lewis symbolvärld. Fokuset kunde istället ligga på handligen sedd ur en kristen vinkel snarare än att hålla reda på alla karaktärer!). I denna recension förutsätter även vi att de flesta av er som läser det här känner till det mesta kring själva berättelsen (alternativt funderar på att se filmen). Därför går vi inte djupare in på själva handlingen här.
”Narnia” som film är mycket barnvänlig; dock är den inte avsedd för de allra yngsta. Den är klart snällare än ”Sagan om ringen”-trilogin. T ex är våldet nertonat och inget blod förekommer – endast en rakt skildrad kamp mellan gott och ont. Här finns heller ingen tillstymmelse till svordomar eller sexuella anspelningar. Visst rör sig filmen fortfarande inom fantasy-genren men den är klart anpassad till en yngre publik – samt självfallet vuxna med barnasinnet och fantasin i behåll. Men vi bör komma ihåg att denna familjevänliga ton säkert inte är tillkommen enbart av ideologiska skäl utan lika mycket av ekonomiskt-kommersiella i syfte att nå så många tittare som möjligt. Disney har dessutom tagit hjälp av samma marknadsförare som Mel Gibson använde i sin ”The Passion” för att nå en så bred publikskara bland både sekulära och kristna grupper som möjligt. Taktiskt!
Att dra vissa paralleller till Tolkiens böcker och filmatiseringarna av dessa är oundvikligt. Vi konstaterar tydligt att Narnia – både som bok och film betraktat – drar åt kristen allegori emedan ”Ringen” mer betonar symbolik och bilder som kan tolkas på flera sätt. Även om Narnia varken är en fullt ut genomförd allegori eller en rakt berättad evangelieskildring à la ”The Passion of the Christ”, är ändå den kristna tydligheten och enkelheten genomgående. Den stora fördelen med detta, som alltså går igen även i filmen, är att trots att Narnia är en underhållande fantasyberättelse har den också en uppgift att introducera en ung publik i den kristna föreställningsvärlden på ett lättbegripligt och fantasieggande sätt. Bra!
På filmens plussida kan vi nämna att tittaren serveras vackra, poetiska bilder – t o m stridsscenerna är snygga (kan jämföras med ”Ringens” ännu pampigare men mörkare och dystrare bataljer). De dataanimerade miljöerna är fina och speciellt imponerande är djuren. Barnskådisarna är av yppersta klass och då särskilt den lilla flickan som spelar Lucy. Extra positivt är att också flickorna får lov att spela avgörande hjältinneroller – det är istället lillbrorsan Edmund som spelar förrädaren. F ö är filmen lagom söt och gullig; ett och annat skämt finns insprängt, någon ironi här och där samt ett och annat mörkt stråk som hjälper till att balansera upp präktighet och sentimentala slängar. Budskapet är – som sagt – också bibehållet, även om regissör Adamson och andra i teamet troligen inte är uttalat kristna. Ändå framgår bokseriens andliga innebörd tydligt även i filmen och går knappast att missa. Ett sådant exempel är t ex scenerna kring Aslans död och återvändande till livet.
På den negativa sidan kan man hänföra det faktum – som vi tidigare vidrört – att filmfolket känner sig föranledda att slänga in väldigt mycket på 2h 21min. Denna första film är ju den andra delen i bokserien som filmas. Kanske är detta anledningen till att man vill hinna med så mycket som möjligt av bred karaktärsteckning och därför målar man med svepande penseldrag på bekostnad av djup. Slutet ger tydliga vinkar om att en eller flera fortsättningar planeras. Detta känns faktiskt välkommet för att kunna fördjupa karaktärer och själva historien, särskilt för de i publiken som tidigare inte haft en personlig relation till böckerna. Vi håller också med den kritik som framförts mot att balansen mellan Aslan och Den vita häxan är ojämn. Aslan blir något av ett lufsande tamlejon som verkar lite trött emedan Häxan är ett mästerverk i återhållen kyla och behärskad ondska. I nästa film vill vi se Aslan ryta mer och ondskans makter vekna! Extra problematiskt blir detta när godhetens företrädare ibland mest verkar vara ”snälla”, ja på gränsen till mesiga. Då rör man sig farligt nära menlöshetens gräns, vilket är synd – sann godhet kan ju också förutsätta en del råstyrka!
Avslutningsvis är vi glada att filmen blivit en välförtjänt succé. Gå och se den! Vi kan bara hoppas att den banar väg för fler, liknande filmer och ser även fram emot den förväntade fortsättningen för att fullborda Lewis-serien. Trots små, ganska obetydliga brister i kanterna och en och annan betoning som inte känns helt rätt utifrån ett invant Narnia-perspektiv, är detta en Lewis-trogen filmatisering som lyckas både fånga den tänkta kristna och sekulära publiken. Den kommer att användas i många år i förkunnelsen i kristna kyrkor och sammanhang – var så säkra! Samtidigt vågar vi också uttrycka hoppfullhet när det gäller Hollywoods framtid i och med att man vågar sig på så goda satsningar som denna!
Ingela & Carl-Johan Freed