USA 2016, Regi: Denis Villeneuve (Universal/Sony)
Science fiction med existentiella frågor
Ett antal mystiska rymdskepp landar samtidigt på olika platser över hela världen. I USA sätts en elitstyrka samman för att undersöka om besättningen har fientliga avsikter eller inte. Eftersom utomjordingarnas besök orsakat globala krissituationer arbetar teamet under extrem tidspress. Man måste snabbt fatta beslut eftersom hela mänsklighetens fortlevnad står på spel…
”Arrival” är väldigt annorlunda mot t ex ”Alien”-filmerna och katastroffilmen ”Independence Day” i skildringen av de utomvärldsliga besökarna. Vi förstår nämligen rätt snart att de inte nödvändigtvis behöver vara farliga. Tvärtom kanske de är nyfikna och vill lära oss någonting. Inte heller är det en explosiv spänning filmen igenom, snarare en dov ton och där ”monstren” inte skildras uttalat eller med stora åthävor. Den som väntar sig vapenstrider och grafiskt våld blir besviken. Det mesta av filmen utspelar sig nämligen i dis och dimma.
Mer kan anas än tydligt utsägas. Berättelsen får därför en inre mening i dialogen mellan experterna när de ska hantera omgivningens krav på snabba insatser samtidigt som de parallellt förstår att det nog inte ÄR en katastrof som väntar. Det är rätt fascinerande när de försöker kommunicera med varelserna och avkoda deras språk. Rymdfarkosterna är inte heller gängse krigsskepp utan antar istället formen av ovala ägg, som om något vill födas eller släppas ut. Men mot slutet – spoiler alert! – är det besökarna som dör och inte mänskligheten. Farkosterna försvinner. Kan det vara så att det är VI som är de farliga – på samma sätt som trots vår rädsla för djuren det är VI som utgör ett hot mot dem, mer sällan tvärtom.
Jag vet inte om det finns någon tydlig tolkningsnyckel till denna ovanliga sci fi. Eller om här finns en djup allegori som gått mig förbi. Men jag kan åtminstone fundera på om filmen ändå vill vara en varning i dessa tider av falska Internet-rykten och Trump-twittrande? Att istället besinna oss, att tänka efter före vi uttalar oss eller handlar. Att inte ta i för hårt mot den okände ”andre” och döma denne förrän motsatsen bevisats. Att våga dröja sig kvar i mötet och lära sig solidaritet och förståelse för den avvikande. Ja, kanske man rent av kan finna ett slags messiansk tanke bakom? Ty istället för att lyssna dödade man av rädsla Guds son, Han som sändes till oss uppifrån och in i vår värld med ett uppdrag.
Filmen bygger på en bok av en science fiction-författare som hellre verkar diskutera existentiella och teologiska frågor än servera lättsmält spänningsunderhållning. Ett perspektiv som förstärks ytterligare av det faktum att det är den kanadensiske dramaregissören Denis Villeneuve som gjort filmen. ”Arrival” är prisbelönt och hajpad. Rätt så.
Carl-Johan R Freed