Amazing Grace (konsertfilm)

USA 2018, Regi: Sydney Pollack (Studiocanal)

Ett hett musik- och konsert-tips från kollegan Urban Thoms (publicerat i Dagen efter premiären augusti 2019. Undertecknad närvarade ungefär samtidigt vid en specialvisning för tidningens prenumeranter – och jag instämmer i nedanstående omdöme!)

Aretha bjuder på unik filmupplevelse

”Amazing grace” är en dokumentär skildring av hur Aretha Franklin spelade in sin gospelplatta. Om du hyser den minsta kärlek till musik ska du absolut pallra dig iväg och se den. Du kommer garanterat inte att ångra dig.

Däremot är frågan i vilken ände man ska börja en recension av nyss nämnda film. Ska man börja med att upplysa läsarna om att året var 1972 och att Lady Soul var på plats i New Missionary Baptist Church i Los Angeles för att under två konsertkvällar i januari spela in de sånger hon växt upp med? Eller ska man fördjupa sig i att hon var dotter till en baptistpastor och att pappa faktiskt sitter i publiken under hela skivinspelningen? Eller är det rent av så att man ska berätta historien om hur det kommer sig att det dröjt nästan 50 år innan fansen fått en chans att ta del av detta unika filmmaterial?

Så här gick det till: Arethas skivbolag Warner Brothers anlitade Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack för att fånga inspelningen av Arethas gospelskiva ”Amazing grace” på film. Ren dokumentation alltså, vilket man bör ha i minnet när man sjunker ner i biofåtöljen. Den som förväntar sig en film av reportagekaraktär med speakerröst och nyfiken reporter som frågar ut experter och redovisar en massa detaljer går kanske hem besviken, men den som kommer för att se en unik konsertfilm kan förvänta sig en musikalisk högtidsstund av sällan upplevt slag.

Hur som helst blev materialet, omfattande 20 timmars inspelning, liggande i ett kassaskåp hos Warner i 35 år. Tekniska problem med att synka inspelningsljudet med bilderna har angetts som skäl, men 2007 antog producenten Alan Elliot utmaningen att med modern filmteknik synka ljudet med bilderna. 2011 var det meningen att filmen skulle haft premiär. Men Aretha Franklin, som aldrig avsett att filmen skulle användas kommersiellt, vägrade och stämde Elliot för hans tilltag. 2015 gjorde Elliot ett nytt försök att få filmen visad på de stora filmfestivalerna i Toronto och Chicago, men han drabbades av en ny stämning av Aretha Franklin. Först efter sångerskans död 2018 lyckades Alan Elliot göra en överenskommelse med familjen Franklin som nu gav sin välsignelse och filmen kunde för första gången visas offentligt på dokumentärfilmfestivalen i New York. Det skedde den 12 december 2018. Den 5 april i år hade filmen internationell biopremiär och nu i höst är det alltså Sveriges tur att få ta del av en av Aretha Franklins musikaliska höjdpunkter i karriären.

Förutom att huvudpersonen inte är vilken sångerska som helst, så är inspelningen historisk. ”Amazing grace” är världens bäst säljande gospelskiva någonsin.

Filmen är också ett tidsdokument med hög igenkänningsfaktor. För en som vuxit upp i 1970-talets frikyrkomiljö känns åsynen av en halvpåver kyrkolokal i blått och brunt som äkta vara. Fondväggen bakom plattformen utgörs av en stor målning föreställande Jesus död. Mycket skiljer sig förstås från svenska förhållanden. Baptistkyrkan där inspelningen äger rum är en svart kyrka och i bilderna från första kvällens inspelning lyckas jag endast lokalisera ett vitt ansikte i de fullsatta bänkraderna. Inspelningskväll nummer två har det tillkommit några fler och ett av dessa tillhör en ung Mick Jagger, som fångas på filmen där han står upp och klappar takten långt bak i lokalen när Aretha ger järnet i ”Climbing higher mountains”. Hammondorgeln ylar och hela kyrkan är i dansextas.

Jag noterar också att pastor James Cleveland som leder föreställningen vid ett tillfälle plötsligt tar upp en kort strof ur George Harrisons ”My sweet Lord”. ”I really wanna see you”, sjunger han gripen av stundens allvar. Ett överraskande låtval av en baptistpastor kan tyckas, speciellt med tanke på att delar av originallåten är en hyllning till Hare Krishna, men händelsen vittnar samtidigt om att här finns ingen beröringsskräck.

Allt som sker utspelar sig som vore det helt naturligt. Som när någon har spillt vatten på kablarna vilket orsakar ett oönskat avbrott i inspelningen. Och då är det bön som gäller.

Alla – säg ”amen” för de tekniska problemen, manar pastorn och får applåder för sitt tilltag.

Vid ett tillfälle kallas Arethas pappa, pastor C L Franklin upp i talarstolen och han berättar hur stunden fått hans tankar att färdas långt tillbaka i tid och rum, ända tillbaka till familjens vardagsrum när Aretha bara var 6–7 år gammal.

– Aretha är inte bara min dotter, hon är också en stor sångerska som influerats av James Cleveland, Mahalia Jackson och Clara Ward. Hon har skapat en syntes av dessa, deklarerar han och slår sedan fast att sanningen är att Aretha aldrig lämnat kyrkan, något somliga tydligen trott.

Under hela filmen hörs Aretha inte säga så värst många ord. Men innan hon tackar publiken i slutet av filmen säger hon med klar röst och fast blick:

– My soul is satisfied!

En av dem nere i publikhavet som hör henne säga detta är rocksångaren Mick Jagger vars mest kända refräng lyder ”I can’t get no satisfaction”. Kontrasten ruskar om mig så att det känns ända in i hjärteroten.

”Amazing grace” är ingen uppvisning i fantasifulla filmiska grepp. Lite lek med skärpa och oskärpa. Ibland närbilder som avslöjar svettpärlor och smyckedetaljer. Några gånger kostar regissören på sig att klippa in sekvenser från repetitionerna. Men det är allt. Och det räcker. Filmen lever på sin dallrande närvarokänsla och den energi som Lady Soul lyckas krama ur de gospelklassiker hon valt att framföra. Som Marvin Gayes inledande ”Wholy holy” eller Clara Wards ”How I got over”. För att inte tala om Arethas tolkning av titelsången – en närmare tretton minuter lång känslourladdning på temat ”Amazing grace”.

Mycket känslor blir det och för den som är inställd på rätt våglängd framkallar filmen såväl tårar som gåshud. Bäst sammanfattas nog intrycken av en kvinna några rader från mig på pressvisningen. Hon reser sig ur biofåtöljen och utbrister:

– Man är helt slut efter den här gudstjänsten.

Amen på det!

Carl-Johan R Freed