Djävulen bär Prada 1 & 2 

Roande – och oroande – om medialandskapet i en ny tid

The Devil Wears Prada 1 & 2, USA 2006/2026, Regi: David Frankel (20th Century Fox)

Lite oväntat kom en uppföljare 20 år efter den första närmast kultförklarade populära dramakomedin. Allt kretsar fortfarande kring modemagasinets drottning Miranda (utmärkt spelad av Meryl Streep) och den hunsade medarbetaren Andy (lika utmärkt spelad av Anne Hathaway). Man kan tänka att en uppföljare sällan når upp till originalet utan blir mest en trött återupprepning. Men så icke här, trots att det gått två decennier (vilket knappast syns på skådisarna – smink eller CGI?). 

Om första filmen mycket handlade om att ta sig fram till toppen av karriären inom modevärlden, så handlar del två om att ställa om till nya tider. Faktum är att jag anar ett visst djup och en samhällskritik i filmen även om tonen är lättsam och i ordets rätta bemärkelse underhållande. Gamla drakar blir äldre, nya står i kulisserna och väntar på att få komma fram. Tiden för hela tidningsbranschen har också ändrats sedan sist genom den digitala revolutionen. Allt finns redan på nätet och folk scrollar hellre bilder i sin mobil än sätter sig ner med ett förtryckt magasin i handen för att i lugn och ro titta och läsa. Filmen adresserar detta kritiskt och vill problematisera vad bilderna och de snabba klippen – i dubbel bemärkelse – gör med oss. 

Här finns en undertryckt längtan tillbaka till gamla goda tider men också nödvändigheten att finna vägar till att kommunicera i en ny tid och hitta nya samarbeten. Låt dig inte luras – eller möjligen skrämmas – av den braskande filmtiteln om mörkrets furste. För paradoxalt nog så blir Streeps demoniska karaktär allt mer sympatisk bakom den kalla ytan. Hon står i slutändan för något slags fast moral och principer – inte bara för att rädda sitt åldrade skinn utan också som ett uttryck för sin kärlek till modebranschen, fotografierna och möjligen det tryckta ordet. Och Hathaway’s Andy hänger på och får en ny roll i processen. 

Till sist handlar filmerna – och särskilt den senare – mindre om mode och yta och mer om moral och värderingar. Om samarbete och varningar för att slänga såväl gamla medarbetare som arbetsmetoder överbord i tron att vi kortsiktigt ska uppnå framgång. Detta dilemma skulle lätt gå att flytta över till andra mediebranscher som dagstidningarna, linjär TV och CD/vinyl. 

Carl-Johan R Freed