USA 2012, Regi: Brian Helgeland (Warner)
Baseboll som metafor för livet
En dramabiografi om den förste färgade basebollspelaren i 1940-talets USA, ett land som fortfarande är segregerat vid denna tid. Det är en historia baserad på sanna fakta men dramatiserad på hollywoodskt vis. Liksom i de flesta sport- och tävlingsfilmer blir idrotten en metafor för något större, ja själva livet. Så även här. Det som händer på planen – hur den svarte Jackie Robinson får utstå glåpord trots framgångar – blir en påminnelse om hur livet utanför spelet ter sig. Men filmen visar att det är möjligt att överkomma hinder. De som står upp för honom och menar att huruvida man spelar bra baseboll eller ej har inte med hudfärgen att göra, visar att man kan segra i såväl matchen som ute i verkligheten.
En nästan oigenkännlig Harrison Ford spelar den grymtande men välmenande managern som går emot hela etablissemanget när han visar att han tror på Robinson. Det här är en gammaldags, klassisk amerikansk ”mot alla odds”-film som är klart sevärd. Även om man – som jag – är måttligt road av baseboll och knappt fattar något av själva sporten, är det lättförståeligt och intagande. Dessutom är ”42” en snyggt gjord film med olika vyer från 40-talet. Riktigt trevligt också att lyssna till Wynona Carrs ”Life is a ballgame” där hon sjunger att Jesus är mästerspelaren. Ja, just det – 42 är Jackies nummer på tröjan, ett tal som gått till historien…
Carl-Johan R Freed
X